Typ SKÄMS Mumari… skäms…
Tänk att det gick över förväntan igår när familjen Mumari skulle gå på dop.
Även om strykjärnet var spårlöst borta så jag inte kunde stryka Lokes skjorta som ändå var för liten, och när hela familjen var påklädd så insåg jag att det ser jättelarvig ut om alla i familjen har rutiga skjortor på sig i olika färgskalor så det fick bli en akut omorganisering av allas outfit.
Och iväg kom vi, och passerade Bonde söker fru-Tildes gård och barnen visste inte till sig av upprymdhet.
Och min mor ringde i vanlig ordning när klockan var några minuter i dopet för att kolla var vi höll hus och om vi hittade.
Och det gjorde vi ju såklart inte så jag fick veta att vi skulle åka in vid norra infarten till Storvreta. Jag förstod inte var norra infarten var och fick då istället en krångligare vägbeskrivning som jag direkt levererade till mannen som körde.
-Jaha, du menar norra infarten? sa han som om det vore självklart att förstå?
Och där skulle det stå en skylt med texten ”Kapell”, det gjorde det ju inte utan bara ”Reningsverk” men jag antar att det är en definitionsfråga.
För vi kom rätt och på pricken i tid och min mor kunde slappna av. Dopet avklarades raskt och familjen Mumari skötte sig bra kan jag tro, även om mina läppar knep igen när trosbekännelsen skulle läsas och jag fick bita mig i läppen för att inte garva högt när vi skulle sjunga att Gud tycker att det är ett mirakel i det ögonblicket ett barn blir till.
Mirakel och mirakel, jag vet inte det jag? Kan möjligen också vara en definitionsfråga.
Och sen fikades det tårta och gossebarnet som jag är faster till fick så mycket fina presenter att jag för en kort sekund övervägde att hämta prästen för ett snabbdop på mina tre barn, men eftersom Loke heter Loke och jag absolut skulle ljuga om jag lovade Gud att uppfostra mina barn i hans gemenskap och församling så lät jag bli.
Och så var det med det och jag tänker att shit vad vuxen jag måste vara som är faster åt flera barn och får köra bil och handla på bolaget och rösta och hej och hå, och ändå kan jag inte vara gravallvarlig i pampiga situationer som dop och sådant, fy på sig. Skäms Mumari. Skäms.
…om jag skulle få för mig att bikta mig…?
Jo, vi ska på dop i morgon.
Sådana händelser rör till det något i en Mumaris hjärna.
- Jag känner mig obekväm i Guds hus. Det passar inte min image.
- Jag kommer med min stora oorganiserade familj och kan lika gärna upptäcka att Loke har jeansen ut och in när vi väl sitter på kyrkbänken.
- Jag kan få för mig att jag vill prova att bikta mig innan dopet börjar, och tar fel på biktluren och prästens mikrofon och läser upp alla mina synder för pruttonhundra gäster som väntar på att dopet ska börja, och får skämmas ihjäl mig och begravas på stört.
- Loke kan plötsligt lägga av en brakare så det ekar ända upp till himlen och andra gäster kan tro att det är jag.
- Jag kan av misstag säga något väldigt klantigt som jag försöker rätta till så att det blir ännu dummare.
- Någon framför mig kan plötsligt klia sig under armen, göra en monkey-scratch, så att jag bara inte kan låta bli att skratta hysteriskt och högt.
- Loke kan bli bajsnödig och säga det högt och tydligt när alla gäster stumma av vördnad ser på när gossebarnet som ska döpas får vatten på flinten. *
Ja, så kan det gå, och då får ju min bror skämmas över mig bland alla sina vänner som jag aldrig har träffat och generad förklara att eftersom vi är tvillingar, så kan det lika gärna ha blivit så att alla bra gener orättvist delades ut till honom och endast restpartier blev kvar till mig.
Och då kan man ju trots allt inte begära så mycket av den hopplösa systern. Det kan man faktiskt inte och det förstår ju var och en.
Sen kan det ju också slå ut så väl i morgon att familjen Mumari bara går rakt in i kyrkan utan krusiduller och sätter sig på rätt plats på en gång och sen var dopet över innan vi ens hann blinka och inget otillbörligt inträffade.
Det kan gå så. Men det är absolut inget att räkna med.
Det kan också vara så att eftersom jag stressar upp mig så långt i förväg så är det därför risken är hög att något inte klaffar.
Man kan aldrig så noga veta och därför tar vi inte ut någon seger i förskott här i Mumaribo.
*Notera att jag skrev mina värsta farhågor med det otroligt larviga typsnittet ”Comic Sans”. Oron ska dock tas på allvar ändå.
Bebisapan
RSS Blogroll
© 2010 mumari
