Jag vill ha en massa uppmuntrande saker, en rolig ko-stekpanna som jag såg att min vän Sandra har, jag vill ha en ekorre, en minikossa, en varm kopp oboy, äppelpaj, en ny baklucka till min bil, jeans som inte är för trånga,varma sockor som ser ut som grisar och en du-tycker-synd-om-mig-kram.

Just det.

För att roa mig själv redigerar jag gamla foton från i våras.

UPDATE: Miracles happen! Följ mig på Twitter eller ge mig ett liv!
Hoppas ekorren packas väl….

Jag förstår idén, men ärligt talat inte meningen.

Många har vi en liten språkpolis inom oss och jag är ganska säker på att våra kära smileys sticker i många ögon.
Herre jisses, små larviga gubbar som gör grimaser! Varför?!
-För att vi som använder oss av dem har stora luckor och brister i vårt ordförråd och eventuellt är känslomässigt underutvecklade som uttrycker oss med parenteser och kommatecken?

Kanske?

Eller så har dessa små kombinationer av tecken smugit sig in i vårt skrivspråk som en alldeles förträfflig förstärkning av vad vi egentligen menar?

Själv tycker jag att smileys har blivit oumbärligt för att förmedla tonen i det man vill säga. Särskilt i msn, twitter och sms där man ofta skriver rakt på sak och korthugget.
En mening kan uppfattas nästan aggressiv om man läser den rakt av, men sätter man dit en liten smiley tolkar man meningen på ett helt annat sätt.

Så länge jag klarar av att konversera öga mot öga utan att försöka vrida till mitt ansikte till bokstäver och tecken, så förutsätter jag att min användning av smileys är helt ofarlig.

Vårt språk utvecklas ständigt, och smileys är, vare sig man vill det eller inte, en naturlig del av vår språkutveckling. För att vi en gång har börjat använda dem.
Språket förändras, men det kommer alltid vara svårt att lära gamla hundar att sitta.

Personligen tycker jag att det finns så mycket värre brister i språket, som sär skrivningar där meningar helt plötsligt kan få en annan inne börd och blir svår lästa och fel tolkade. Eller användandet av sms för kortningar i långa texter.
-Det kallar jag språk brister och o kunskap. Men även jag kan ha hunnit bli en gammal hund som har svårt att lära mig att sitta, och min grammatik finns det nog en hel del att anmärka på.

Vad tycker du om de älskade och hatade smilegubbarna och finns det något som du stör dig på i vår språkanvändning?

Läs också hos Ulrika Good som har skrivet ett inlägg som bra beskriver hur nyttigt det kan vara med smileys och som får mig skratta!

När jag kom tillbaka hade jag fått svar på twitter som jag först inte begrep mig på…..

Men jag insåg snart att Klåfinger-Loke varit framme och grejat med min dator.
Det är ju inte första gången det händer!
Han har ju även suttit och fotat sig själv x antal gånger med webbkameran. Första gången jag såg honom göra det hörde jag glada rop från köket: -Kooooort! Yes!
Jag passade på att mobilfilma honom och bloggade om det då. Tyvärr var det ett av alla inlägg som försvann när Spotlife hackades.

Men filmen finns ju kvar ;)

….en annan som tyckte att Commodore 64 var precis hur avancerad som helst när man var barn!