Att tillverka en Bebisapa

Det är inte alls trevligt att vara förkyld med svidande ögon, rinnande näsa och en hals som känns sandpapprad och sen baddad med klorin, när det är soligt och fint väder ute.
Jag har gjort tappra försök att vara ute, men det blir liksom bara jobbigt.

Istället har jag så fort jag fått händerna fria ägnat mig åt bebisapatillverkning.
Jodå, man kan tillverka bebisapor helt på egen hand, om man bara har tillgång till garn och en virknål. Loke är förtjust och är med och bestämmer lite hur bebisapan ska se ut.
Jag är ju som bekant inte så haj på det där med att virka.
Följa ett mönster är bara att glömma. Jag är alldeles för tankspridd för att hålla koll på hur många maskor hit och dit man ska göra och om sanningen ska fram så kan jag inte benämningen på de olika slags maskorna heller.
Så jag gör som jag alltid gör med det mesta.
Jag höftar och hittar på efter hand.

Två armar, ett ben och en svans kvar att göra, det går inte fort men det går framåt.

Mitt första amigurumi-alster

Jag är helt toltalt talanglös på att läsa instruktioner, bruksanvisningar och beskrivningar.
Det går inte. Jag kan inte!
Jag har någon slags instruktionsdyslexi. OCH jag har en för stor virknål…

Igår när jag skrev om att virka amigurumi lade jag in ett par länkar med gratis mönster. Mönster som jag hade tänkt att lära mig ifrån.
”…gör en magisk ring av 6 maskor….. Första varvet….”
Så långt var jag med, och nästan lite till. Och första försöket skulle bli en liten kanin som var nybörjarenkel och skulle endast ta en halvtimme att göra.
Kaninen blev en champinjon.

Jag gjorde ett nytt försök att följa kaninmönstret. Men när jag kände att jag bokstavligen hade tappat tråden i mönstret fortsatte jag med hitte-på-virkning.
Resultatet: Ett rådjur! Tadaa!
Har jag sagt att jag älskar rådjur?
Nu får ni titta med snälla ögon, för jag kan egentligen inte virka. Och jag har gjort hela alltet på fri hand. Och man kanske inte är riktigt riktig om man sätter sig och virkar ett rådjur när man är 30 år?

Tantvarning

Jag städade en aning på eftermiddagen.
Och hittade min bortglömda, förträngda virkning, min trettioårskris.

Jag skulle ju göra en stor, varm och mysig filt att ha nu i vinter, och det hade ju verkligen behövts.
De rutor jag åstadkommit och satt ihop kan man med lite fantasi kalla för en kattfilt.

När jag damp ner i soffan framför tv:n tog jag fram virkningen, jag tog för givet att jag hade hunnit glömma bort hur man gör mormorsrutor.
Men se det hade jag ju inte! Jag kände att jag var tvungen att försöka komma en bit till med min filt.
Två rutor har jag knåpat ihop ikväll.
Jag beräknar att filten kan bli klar nån gång när barnen flyttar hemifrån.

13 rutor har jag gjort, det behövs säkert 150 till.

Nybakat!

….med lite vilja och en hel del envishet kan även jag baka ;)
virkadcupcake…för ett par dagar sedan kunde jag inte ens virka ett snöre^^
Jag fattar fortfarande inte hur man läser virkmönster, men det funkar ju hyfsat att improvisera på fri hand också ;)

Slider by webdesign