mumari » vita

Målarmanin

mumari.com — Thu, 25 Aug 2011 19:28:01 +0000

Alltså gud så trött jag blir på mig själv.
Jag har tröstat och kånkat och haft mig med en ledsen Telma hela eftermiddagen och kvällen. Hon har suttit på min höft vad jag än har gjort.
När hon äntligen somnade på soffan snubblade jag över en burk med vit färg i ett köksskåp.
Det var hundra år sedan jag målade en möbel vit.
Av den enkla anledningen att jag redan målat i stort sett allt. Jag känner hur manin kommer krypande… måste-måste-MÅSTE måla något.

Så mina ögon faller givetvis på en av de få möbler jag inte målat om i vardagsrummet… en gammal typ rokoko(?)fåtölj som jag tänkt-klä-om-jag-ska-bara-lära-mig-hur.
Träet på den var mörkbrunt.

Börjar man måla så måste man måla färdigt, även om det ser ut att bli ett tveksamt resultat. Så jag målade färdigt och känner att oj… nu måste jag illa kvickt begripa hur jag ska klä om denna krusidulliga fåtölj, för det här blev ju inte riktigt harmoniskt… över huvud taget.
Hoppsan.

Det är det där med såna där inredningsmagasin. Det ser så himla fint och ljust och luftigt ut. Allt är så slarvigt perfekt. Till och med barnen matchar möblerna i vita inredningstidningar och bloggar. I linnekoltar och lockigt hår och gamla nötta skor från artonhundratalet på fötterna.

Men det är ju säkert inte riktiga barn. Ingenting är på riktigt. Man kan ju inte leva så där vackert i verkligheten.
Nä, det är såklart bara dekorationsbarn (var skaffar man såna?) som är med i de vita hemmen.
Bergis.

Så jobbigt det känns nu att jag hittade den där färgburken.

Att gå händelserna i förväg

mumari.com — Sat, 20 Nov 2010 18:11:38 +0000

I Mumaribo får man göra lite som man vill, och man orkar oftast inte hålla på å vänta på första advent. Det finns dessutom inte längre någon följer-traditionerna-till-punkt-och-pricka-granne här så det är lite djungelns lag som gäller och vi lever nästan som hundar.

Därför lyser det så här mycket i mitt vardagsrum. Just bara därför.

Pirayafikat

mumari.com — Thu, 21 Jan 2010 14:04:01 +0000

Om man åker pruttonhundra mil genom skogen kommer man till en liten röd stuga med vita möbler och fina saker och en Maja-Piraya som väntar med varmt kaffe.
Det har jag och Loke gjort idag.
Pirayafikat.
Med bullar och bokstavskex och struntprat och tjejprat och dödendödensviktigt prat.
Det är få personer som så rekordsnabbt lyckats flytta rakt in i mitt hjärta som Maja har gjort ^^